Mina kvällstankar...

"Du sa att du skulle hålla min hand om jag bara vågade ta klivet o hoppa... Jag klev över kanten o hoppade! Du hjälpte mej upp till ytan, kravlandes, förvirrad, upprymd o förväntansfull över va som väntade mej på andra sidan.   Du höll min hand när jag försökte hitta tebax till verkligheten.  Jag va blyg, tillbakadragen, vågade inte släppa dej för nära inpå till en början.  Men ganska fort  insåg jag att du fortfarande inte släppt min hand,  jag började slappna av mer, öppna mej, känna mej bekväm vid situationen.  Jag kände mej hel!  För att sen som en blixt från klar himmel släppa min hand o säga att de va dags för mej att gå själv, utan din hand i min...  Jag inte bara gled ner igen, jag störtade! Jag slog mej så hårt på vägen ner. Trodde jag hade upplevt liknande smärta innan, men smärtan som kom efter detta fallet va fruktansvärt!  På egen hand försökte jag kravla mej upp igen, de gick tungt till en början för att sen bli lite, lite lättare. Jag hasade ner flera gånger o fick börja om igen.  Trodde jag hade klarat mej upp nu. Men har visst en bra bit kvar verkar de som. Ska bara vila mej lite för att finna orken o modet att fortsätta..."